I hear them stirring



Byxor- mammas gamla, skor - secondhand, blus - secondhand.

I natt sov jag cirka 2 timmar. Jag är död nu ungefär.
Imorgon åker vi på klassresa och kommer hem på torsdag kväll men med tanke på att jag åker till gotland på fredag eftermiddag så kanske det finns risk för att det inte blir så mycket till bloggning på ett tag.
Fy satan. Inlägg som sådana här är så fasligt trista.
Vi hörs hörrni.

Katt.


Jag tror ärligt talat att jag inte kommer kunna överleva ett liv utan dessa. Från Miu Miu och bilden är hittad här.
Nu ska jag banne mig spara.

Dränkt i ett hav utav halstabletter och näsdukar.

Jag är sjuk och jag vill vara frisk. Såklart.
Jag återkommer då jag är på bättringsvägen! nu ska jag bädda ner mig i soffan och titta vidare på Mad men som nog är världens finaste serie. SE SE SE.


keep running honey



klänningen har ni sett förr. Den är världens finaste och inte min, utan hanna är dess ägarinna.

Idag förlorade jag en vadslagning med tärning och fick stå i två minuter i ösregn med ansiktet mot himlen. Så jädrans  obehagligt behagligt! om ni förstår vad jag menar (bara något ointressant jag ville säga). Idag känns dessutom hjärtat lätt som en plätt och jag har nyss varit på förundersökning på BUP och fått beskedet om att jag ska få hjälp för att kunna bli 100 % bra igen. För nej, jag mår faktiskt inte alls bra ibland. Speciellt inte i klassrummet på grun utav pojken. Men för varje dag så känns faktiskt allt lite, lite, lite bättre.
Och hörrni!
Jag tycker att vi tillsammans ska få bort de där rynkorna på näsorna som kommer fram då någon berättar om besök hos psykologer. Man är inte sjuk i huvudet bara för att man går och pratar med någon. Alla mår dåligt ibland och det bästa sättet att må bättre är att få hjälp.

Och hörrni! om det är någonting ni skulle vilja säga, om ni har någon speciell fråga, ont i hjärtat eller någonting annat så kan ni alltid maila mig på hedvig_bostrom@hotmail.com

Nu: Middag med världens bästa Therese. Den tjejen har jag saknat så jag nästan tappar andan! minsan.

Om stygn som pricker.



Klänningen är mammas gamla studentklänning. Bara det att den verkligen var "maximaxi". Det var för sjutton typ släp på den!

Finns det någon här som går i Engelbrektsskolan eller i Vasa Real?

För vi ser ljuset vid tunnelns slut, du och jag.


Skjortan är momors gamla. Den hade hon jämt på sig då hon väntade min mamma, tänka sig.

Idag köpte jag och mina fina töser kladdkaka och sprutgrädde efter skolan. Alice gillar att få sprutgrädde i ansiktet, hon är lite konstig hon, lite småkinky sådär...
Sedan åkte jag och träffade världens bästa Sebastian. Han är ungefär allt, både smart, rolig och mogen liksom!
Finfint.

Kan man glömma vad man lever för?



Två lagom dåliga bilder hann jag ta innan kameran laddade ur.
Annars vill jag bara säga att jag stormtrivs i mina nya skor om det inte hade varit för de gigantiska skavsåren jag får av dem. Jag önskar att jag kunde gå där längst gatorna och se ut lite som en catwalkmodell men istället så haltar jag fram som en jävla Quasimodo. Trist.
Idag har jag även hjälpt mamma att rensa igenom källarförrådet och hittade ungefär en halv ny garderob där nere. Fyllt med kläder från 50-talet och uppåt. Sådant älskas.

Jag höll stadigt men jag tappade taget




Idag känns allt lite, lite lättare trots dumma oförstående pojkar och värkande hjärtan. Dels kanske för att jag får det finaste stödet på jorden utav Hanna, Alice och Sanna. Åh jag vet inte vad jag skulle göra utan er! tack, tack tusen tack och pussar till er.
En munter grej är också att jag idag fyndade ett par äkta Doctor Martens secondhand för ynka 340 riksdaler!
Och ännu en toppengrej är att jag har fått tillbaka min förmåga att dagdrömma. Den har varit väck under en period utav deppighet. Men just nu drömmer jag om en pojke med en Bubbla (bil) och lockigt hår.
Åh.
Jag mår faktiskt rätt prima för tillfället.

Akta dig för människor för människor gör en illa


Japp! att komma tillbaka till skolan igen gjorde ungefär rätt extremt ont. Men detta ska jag klara med hjälp av fina vänner och med målet utav att få komma så långt härifrån som möjligt efter 9an.

Tjohej hörrni. Ge mig lite positivt stöd! skulle uppskattas oändligt.
Har jag förresten någonsin sagt till er att ni är bäst? det är ni i allafall och jag tror inte ni förstår hur mycket utav mitt självförtroende som faktsikt bara kommer från era fina kommentarer.
Åhåh, vad jag tycker om er.

Som blommor på brinnande fartyg




Nu försöker jag andas in så mycket utav den sista sommarluften som möjligt, trots min rinnande näsa och värkande hals. Hejhej jag vill inte att allt ska ta slut!

(klänningen är mammas som jag vek upp och satte fast med säkerhetsnålar idag, annars är det inte särskilt fin)

I left my heart in San Francisco


Idag har ångesten spridit sig som cancer i hela min kropp, till och med mina fingertoppar känns ledssna. Det är någonting som känns så konsigt med just denna sommar. I slutet av varje sommar i mitt liv så är det som om jag på något sätt längtar tills skolan ska börja igen, denna sommar så vill jag inget hellre än att den ska fortsätta. Det känns på något konstigt vänster som att jag inte har någonting att komma hem till, ingenting att längta efter. Det är så jädrans dumt! för visst finns det massor utav fina människor som jag längtar ihjäl mig efter men det finns också ett fåtal personer jag inte ser fram emot träffa igen. Aldrig någonsin i mitt liv. Som pojken som det ibland fortfarande hugger i bröstet utav att tänka på.
Men hejhej! det är ett år kvar bara. Jag tror bestämt att jag vill gå gymnasium någonstans i södra Sverige...Göteborg, Malmö, Lund...inte vet jag.
Hur är det där nere?
(snart ska jag börja blogga som vanligt igen. När skolan börjar)

In my world of fantasy





Bilder från Vindö.

Om sommardrömmar och Bullerbynkänslor

Jag lever i en enda stor sommardröm och med allt som hör till; med sommarvisor spelandes på högtalarna oavbrutet, med fina människor som pratar min favoritdialekt, med kläder som är neddränkta utav lukten av cigarett och brasrök, med övernattning på bondens höskulle, med busiga bilturer i skogen med en sjuttonåring förare och med den läskigt dåliga kollen på vilken dag det egentligen är.
Världen snurrar runt i ett enda stort mirakel i mina femtonåriga ögon och jag vill aldrig vakna upp ur denna sommardröm och återgå till vardagens edentiska dagar.
Herre. Mitt sommarlov är slut om 13 dagar. Jag vill inte, jag vill inte, jag vill inte.

(Jag har en del finfina bilder att visa er men internet är för dåligt just nu för att kunna ladda upp dem. Har vi tur så bättras internetläget imorgon. Ah.)

RSS 2.0