För vi är alla sateliter



Gårdagens klädsel, ny väska och ett hörn utav min alldeles egna bod. Åh.

Sen fick jag en betydelsefull kommentar också från en tös vid namn Stina:
"Vad gör man när ens första kärlek tar slut och man inte kan släppa taget om det? Hur går man vidare?"

Om du bläddrar tillbaka bara någon månad i arkivet här så kommer du kunna läsa om hur det var när just detta hände mig.
Jag trodde att jag skulle dö. Helt ärligt.
Allt gjorde så ont, till och med att andas. Det liksom högg i lungorna för varje andetag. Jag kunde inte äta på grund utav den stora, feta klumpen i halsen och mina ögon var igensvullna utav all gråt. Jag såg död ut, tom.
Men sen kom sommaren och jag rymde ifrån allting. Jag rymde till Gotland i två veckor och kände mig näst intill lycklig igen. När jag sedan kom hem kände jag mig stark. Så stark att jag till och med medvetet gick till samma "fest" som honom. Åh snälla gör inte samma misstag som jag.
Där rasade allt igen. Där slutade jag äta för andra gången och fortsatte spendera min tid i sängen med knäna mot brösten.
Sedan for jag iväg på konfirmation i tre veckor. Det var det bästa jag gjort i mitt liv. Där tänkte jag inte på honom en enda gång för jag var omgiven utav nyheter. Nya världsfina människor. När jag åkte hem så var jag rädd för att allt skulle bli som innan. Men nej. För allt var på något sätt helt annourlunda.
Jag kunde inte gråta över honom längre. Jag kunde inte minnas honom ordentligt och bäst av allt; Han betydde inget längre.
Jag är över honom men jag är inte över det. Jag saknar allt omkring det vi hade. Som hans familj och att ha en trygg famn att gosa i. Men jag saknar inte honom. Han kan ersättas och det är så jävla jävla jävla skönt.
Du kommer förstå senare. För jag vet, just nu tycker du att det bara låter helt sjukt.
Men kom ihåg: Folk fösöker trösta dig nu och säger att det kommer bli lite lite bättre för varje dag. Jag vill bara sparka den personen i magen som kom på den dåliga tröstningsrepliken. För det fungerar inte så. Ena dagen är man hur lycklig som helst och dagen efter så vaknar man upp och önskar att man vore död. För det är så men man blir starkare och starkare.
Nu ska du göra allt du tycker är roligt. Du ska vara sysselsatt hela tiden och inte få en enda sekund ensam i lugn och ro. Det är bara livsfarligt. Bästa medicinen någonsin är nog att träffa nya människor.
Människor som inte har en aning om vem pojken är och som inte har en chans att påminna dig om honom. Sådana är bäst på jorden.
Mamma säger att den första gången det tar slut är den värsta. För då vet man inte hur man ska hantera det. Vi två får hoppas att hon har rätt.
Ta hand om dig. Världen är proppfull utav pojkar som till och med är bättre än honom, kom ihåg det.
WOHO!!

Om du går så går jag, men berätta först vilken väg du tar. Den ska jag för alltid undvika.

Att vara på landet i fem ynka dygn måste nog vara lite utav det bästa som finns.
Att göra absolut ingenting. Jag tror att man behöver några sådana dagar under sommaren.
Imorgon far jag i vilket fall till Gotland igen och lever loppan med Hanna och resten utav alla de fina små människorna som befinner sig på den ön. Tjohej!

Under randiga paraplyn

En ända suddig bild hann jag ta igår innan kameran laddade ut. Fasiken.

Det finns ungefär ett hav fullt med bilder, skratt, historier, minnen, ramsor och sånger som jag så gärna skulle vilja visa er.
Jag vet liksom inte vart jag ska börja. Allt från Vitsgarn får därmed vänta tills jag lyckats sortera och välja ut det bästa.
Internet här ute i blåbärsskogen är dessutom så långsamt att man får psykiska sammanbrott utav att ladda upp en endaste bild här på bloggen. Bara så ni förstår varför uppdateringen är så kass.
Gör nu någonting fint utav dessa regniga sommardagar! puss på er.

But you can say baby, baby can I hold you tonight

Nu är jag hemma och mina knän luktar sommar - en blandning utav solbränd hud, saltvatten och solkräm.
Och i mitt hjärta har 42 nya underbart fina människor byggt bo och flyttat in.
Åh.

För tre långa veckor

Nu tar jag farväl till er för tre långa veckor.
Ta hand om er och ha den bästa sommaren i era liv.
Vi ses snart igen!
Tjoho! nu slipper jag vara hemma på hela sommaren. Tacka gudarna för det.

Come dance with me




Då var klänningen insydd och den nedre spetsen borttagen. Åh åh.
( Från Zara).

I can´t give you anything if you don´t give me all you got




Jag vet att konfirmationsklänningar ska vara vita. Men jag letade igenom hela staden efter en fin vit men fann ingen. Dock så hittade jag denna gammelrosa som är rent utav min drömklänning. Den gör inte så bra ifrån sig på bild men jag ska snart visa den på. Med rosett och spets där bak, jag dör lite.
Nu ska jag sy in midjan och sen ska jag visa er.
Tjoho.

Sommarsommarsommar


Bild från gotland.
På måndag åker jag bort på konfirmation i tre veckor. Då kommer ni inte höra någonting från mig under den långa vistelsen.
Jag längtar så jag dör. Här hemma är jag bara olycklig, jag måste hela tiden bort.

RSS 2.0